Det är en lång dikt och jag uppskattar Milles konst mer än Tegnérs, men här kommer den: Dig jag sjunger en sång
du högtstrålande sol!
Kring din konungastol,
djupt i blånande natt,
har du världarna satt
som vasaller. Du ser
på de bedjande ner;
men i ljus är din gång.
Se, naturen är död.
Natten, vålnaders vän
på dess bleknade prakt
har sitt bårtäcke lagt.
Mången nattlampa ser
uti sorghuset ner.
Men du stiger igen
utur östern i glöd.
Som en ros ur sin knopp
växer skapelsen opp.
Den får liv, den får färg,
men du nedblickar glad
på de gnistrande blad,
på de flammande berg.
Livets rinnande flod,
som var frusen och stod,
nu framsorlar han mild
med din vaggande bild,
tills du nedblickar sval
mot den västliga sal,
där för anande hopp,
där för uttröttad dygd
till de saligas bygd
springa portarna opp.
O du himmelens son
vadan kommer du från?
Var du med, var du med
då den Evige satt
och i ljusnande natt
sådde flammande säd?
Eller stod du kanske
vid hans osedda tron
(över världen står hon)
att som ängel tillbe;
tills du stolt ej fördrog
vad från tronen befalls,
och han vredgad dig tog
över strålande hals,
och dig hov med förakt
som en boll i det blå,
att förkunna ändå
hans förnekade makt?
Därför ilar du än
så orolig, så snar;
ingen tröstande vän
bjuder vandraren kvar.
Därför ännu ibland
drar du skyarnas dok
över kindernas brand.
Ty du sörjer den dag
då dig hämnaren vrok
ur sitt heliga lag,
och du föll från hans knän
uti öknarna hän.
Säg mig, blir du ej trött
på din ensliga gång?
Blir ej vägen dig lång,
som så ofta du nött?
I mångtusende år
har du kommit igen;
och dock gråna ej än
dina gullgula hår?
Som en hjälte går du
på din glänsande stig,
dina härar ännu
välva trygga kring dig.
Men det kommer en stund,
då din gyllene rund
springer sönder: dess knall
manar världen till fall.
Och som ramlande hus
störta skapelsens hörn
efter dig uti grus;
och den flygande tid,
lik en vingskjuten örn,
faller död där bredvid.
Far en ängel då fram
där du fordomdags sam
som en gyllene svan
genom blå ocean,
se, då blickar han stum
kring de ödsliga rum;
men dig finner han ej,
ty din prövning har slut,
och försonad alltnog
dig den Evige tog
som ett barn på sin arm,
och nu vilar du ut
invid faderlig barm. -
Väl, så rulla ditt klot
uti ljus och gå glatt
din förklaring emot.
Efter långvarig natt
skall jag se dig en gång
i ett skönare blå;
jag skall hälsa dig då
med en skönare sång.
